en värld utan färger

Igår hände det något med mig, tappade kontrollen i själva kontrollen som psyk säger.
Igår fick jag akutringa till min mentalskötare, grät grät och grät. Tillät även att hon skulle få prata med mamma.
Idag fick hon kläma in mig i hennes schema, då även mamma var med.
Känns piss att mamma numera kommer ha ständigt koll på vad jag stoppar i mig och hur mycket. Iaktagen.se.

Efter en helvetes dag är nu sista droppen fallen.
Jag har inte kontroll över något längre, inte ens maten som har varit mitt sätt att känna mig tillräckligt bra.
Antingen äter man för lite eller för mycket. Det är inte kontroll. Kontroll finns inte.

Efter att ha dränkt mig i ångestdämpande och sömntabletter hoppas jag på en lugn natt.
Hade inte jag haft behovsmedicin så hade jag tagit livet av mig.
Självskadebeteende är något jag aldrig haft, förens ikväll. Det känns så jävla mycket bättre efter man kuttat lite i sig själv.

Hoppas jag dör i sömnen, en vanlig död. Snälla gud, jag ber.
Har bett åt dig så jävla många gånger, men inte fan har jag blivit friskare för det. Nu ber jag, inte för att bli frisk, utan för att få komma upp i det blå.
Tack på förhand