gå bara gå
Jag kan inte minns de glada stunderna i mitt liv. Hur mycket jag än försöker så kommer all de svarta stunderna upp. Jag minns inte, jag minns inte hur lycklig jag än gång va.
Eller va jag lycklig? Jag kanske redan då hade bosatt mig i skalet som är min värsta fiende.
Jag vet inte ens om jag vill minnas. Det blir för jobbigt.
Visserligen har jag varit mer på botten än vad jag är nu. Men det här är fan inte okej.
Ingenting är okej, jag är inte okej. Ingen är okej just nu. Jag lovar att jag skall höra av mig till folk men skiter i det. Får inte ens dåligt samvete. De hör av sig gång på gång men jag orkar inte bry mig. Vad håller jag på med?
Jag har aldrig varit den som skiter i saker och ting. Jag har alltid varit en omtänksam och klok tjej.
Men nu är allt borta. Hela jag är borta. Jag blåser bort tillsammans med vinden.
Jag skulle vilja bli frisk. Bli fri från detta. Tänk er vilken skön kännsla, att slippa ha den där oron om vad som kommer hända näst. Att ständigt ha negativa tankar och ständigt vara så orolig att det till och med utvecklas till panikångest i vissa fall.
Jag är långt ifrån frisk, men jag vill kämpa, jag vill nå mitt mål. Även fast det är en tuff och en lång lång resa.
