en värld utan färger

Vet inte om jag vill leva eller dö.
Min kropp fortsätter att vandra dag efter dag, fången i min egen kropp.
Jag är säker på att det finns något bättre än detta. Något mer världefullt att leva för.
Drömmer mig bort från den gråa verkligheten, till en ljusare tid, en ljusare värld.
Med slutna ögon, bortkopplad från verkligheten gräver jag mig fram i tunneln under jorden.
Den hemska tunnel många slipper vandra i.
Det enda som lever i min kropp är hjärtat som stampar på i vanlig takt.
Ögonen faller ihop och pressar fram en eller kanske till och med två tårar.
Snart ska jag finna min väg, min väg som ska ta mig upp till toppen.