ett rop på hjälp

Efter mycket om och men har jag lyckats lugna ner mig.
Är helt slut efter alla kännslor som bubblat upp under kvällen.
När jag är så här borde jag åka in till psyk. Det har jag blivit tillsagd. Men gör jag det? Nej, utan låter det gå så långt att jag nästan gör något riktigt dummt.
Promenaden och tårarna släppte ut allt och nu ska jag ta sömntabletter så jag kan sova.

Har dessutom gått ner 0,7 sedan igårmorse! Weeei. En aning gladare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0