en värld utan färger

Mmmm vad det var kul att äta bland ca 90 pers. Ännu roligare var det att pappa och mamma tvingade i mig mat för att jag skulle orka. Fick i mig en liten kycklingklubba, några gafflar potatissallad och grönsaker, sen var min mage sprängfylld och jag ville helst bli av med allt. Är glad att det inte blev en hetsätning iaf.

Jag har glömt att ta min medicin på över en vecka. Kanske därför jag är så blödig som jag är, gråter hela tiden så fort jag tänker eller kollar på bilder av min fantastiska klass. Vettihutton om jag vågar börja igen. Kommer ihåg hur det blev sist.. ångestattack. Och det är inte så värst trevligt. Man tror seriöst att man ska dö.

Jag har riktigt svårt att acceptera situationen.
Det är så jobbigt att jag helst vill försvinna.
Kommer inte orka med denna saknad. Den är redan så oerhört stark.
Jag måste skärpa mig, det kan väl inte vara så svårt att stå på egna ben?
Klarar andra det måste även jag klara det.
Jag vet att jag innerst inne är stark. Det gäller bara att få fram det. Och tro på sig själv.

Hur ska det bli att inte gå till skolan 5 dagar i veckan, att veta att jag alltid har folk som stöttar mig till 100%?!

Men vafan, nu gråter jag igen.. bäst att sluta skriva...