en värld utan färger

Denna dikt har jag skrivit själv!

Jag vet hur det känns att leva i en skugga.
En skugga som vägrar att släppa taget.
Vart man än går och vad man än gör så finns den alltid där.
Jag behöver inte längre hålla ögon på mig själv.
Skuggan har ständigt koll.
Den har tagit över och verkar vara svår att skaka loss.

Jag känner mig värdelös, det finns nog ingen människa på hela jorden som jag tycker är sämre än mig själv.
Jag önskar att allt bara kunde vända. Till något mycket bättre.
Det går inte en endaste dag utan att jag kränker ner på mig själv.
Vad har jag för fel?
Varför är jag så elak mot mig sjäv?
Kan jag inte bara acceptera att det är så här mitt liv kommer se ut?
Nej det kan jag inte. Jag vill vara frisk. Och någon gång tänker jag bli det. Förr eller senare.
När jag vaknar imorgon vill jag vara en helt ny människa med nya egenskaper och ett nytt perspektiv på livet.
Men det är bara en önskedröm. Det kommer inte hända. Inte på en natt iaf.

Jag vill ha en ständig kontakt på psykiatrin. Jag vill ha hjälp innan jag kollapsar totalt. Jag ska nog börja säga precis som det är till dom. Inte snåla med en massa meningar för att jag tycker det är pinsamt och jobbigt att prata om det. Bölar jag får jag väl göra det. Så här kan det inte fortsätta.
Jag vill dö när jag är gammal. Eller iaf när jag är lycklig. Jag vill inte dö av något jävla självmord eller liknande. Vilket i slutändan kommer vara ett stadigt allternativ om jag inte tar mig upp några trappsteg.
Jag vill inte verka vara den som är så klen att ta självmord. Jag vill visa mig som en stark person och kunna hjälpa folk ur den situationen jag sitter i. Jag antar att jag som vet hur det känns har en bättre inblick hos andra med samma problem.

Oj, det var riktigt skönt att skriva av sig.